Una notte magica sotto il cielo di Roma,

Ankomsten, den 5 februari 2004:

Så var det återigen dags att bege sig ner till städernas stad. Den här gången skulle alla mina tre barn följa med, det är tvillingarna Dexter och Nikki på 9 år och storebror Kevin 11 år. Det här var min dotter Nikkis första fotbollsresa. Vilken tur i ordningen den här resan var till Rom för killarna har jag redan tappat räkningen på.

Vi lämnade ett snöslaskigt Stockholm bakom oss och innan resan studerade vi klädseln på publiken under matcherna som spelades på Olimpico för att försöka gissa oss till vilka kläder vi skulle ha med oss. Vi har aldrig varit nere i Rom under februari månad och vi hade hört att det var kyligt. Men enligt Einsteins geniala relativitets teori så är även ordet kyla relativ så med svensk vinterklädsel svettades vi bort våra första timmar när vi kom fram. Termometern pekade på plus 15 grader så mössor och halsdukar packades snabbt ned i resväskorna även om dom var rödgula.

Vi var även utan biljetter till matchen Roma - Juventus. Åtskilliga försök att ordna biljetter i förväg hade misslyckats. Listickett hade inte ännu fått igång sin Internetförsäljning till Romamatcherna, Romastore ville inte reservera biljetter och AS Roma ordnade bara biljetter till pressen. Lorenzo på AS Roma Ultras hade däremot lovat att låna ut sitt säsongskort till oss om det knep sig. Men då jag hade mina barn med mig och då publiken på Curva Sud knappast sitter ned så skulle barnens upplevelse av matchen sträcka sig till ryggtittande om vi valde kurvan. Men det var hur som helst ett alternativ. Men för att undvika biljettjagande under våran semester så ringde jag Romastore direkt ifrån flygplatsen. Och hör och häpna dom hade biljetter till kvar till Tribuna Monte Mario kvar för 100 euro styck. Min erfarenhet sade åt mig att detta pris var även det relativt så nu var det bara att skynda sig dit så fort som möjligt.

Så vi tog en taxi ifrån flygplatsen Fiumcino till Piazza Collona och bad taxin vänta utanför medan jag sprang upp med barnen till biljettluckan en trappa upp i Romastore. Det fanns biljetter kvar för priset 100 euro styck. Jag pekade då på barnen och sa att dom skulle ha rabatt och mycket riktigt så fick dom det även den här gången. Halva priset blev det nu, ibland är det gratis, ibland går dom efter ålder och ibland efter längd när dom bestämmer biljettpriset. När vi såg derbyt förra säsongen så köpte jag bara två "svarta" biljetter utanför stadion till Kevin och mig, vakterna vid grinden släppte in Dexter ändå. Med biljetterna ordnade var det bara att bege sig ned till taxin igen och till hotellet som var beläget nära operan intill tågstationen Termini.

Dexter spanar in historiska spelare på Romastores tavlor.

Taxiresan ifrån flygplatsen var även den minnesvärd. Då jag förklarade för chauffören att vi skulle till Romabutiken sken han genast upp. När jag sade att vi skulle köpa biljetter till Roma-Juve blev han salig. På resan så passerade han Romas gamla träningsanläggning och talade om att här tränade Roma innan dom flyttade till Trigoria. Den var "tutto giallorosso" sade han. Vidare in mot stan passerade vi pyramiden, chauffören pekade och berättade att där bakom ligger Testaccio med Roms bästa kvarterskrogar och att det är "tutto giallorosso". När vi sedan åkte förbi Circo Massino så berättade han att när Roma vann scudetton så var hela parken "giallorosso" och efter en stund så vände han på handflatorna, lyfte på axlarna, tittade på oss med ett stort leende som bara italienarna kan och sade att Rom är "tutto giallorosso".


La Dolce Vita, den 6 och 7 februari 2004:

Det är ingen konst att fördriva tiden på denna magiska plats. Problemet är bara det att tiden aldrig räcker till. Vädret var strålande, inte för varmt och inte för kallt, skall jag jämföra det med Sverige så kommer tidig sommar närmast tillhands. Ni vet dom där dagarna innan skolavslutningen när man plockar fram jeansjackan och gymnastikskorna. Jag frågade våran taxichaufför på resan hem om vädret alltid var så här den här tiden på året, han tittade ursäktande på oss, pekade på termometern som visade på 18 grader och sa att det blir inte varmare än så här den här tiden på året. Det var inte det jag menade.

Det finns magiska stunder i denna stad. Första gången jag upplevde ett sådant trodde jag att det var tillfällighet. Vi var på väg ifrån spanska trappan till tunnelbanan när en musiker spelade Guantanamera, en grupp med förbipasserande italienare börja sjunga med varvid alla på väg hakar på. Sången fortsatte ända ned till tunnelbanan. Magi så stark att vartenda hårstrå på kroppen reste sig.

Nu när vi var där så gick vi till Hard Rock Cafe vid Piazza Barberini. Vi kom dit vid sjutiden och musiknivån var redan då hög. Plötsligt händer det då Oasis låt "Wonderwall" strömmar ur högtalarna och italienarna som sitter bredvid oss börjar sjunga med. Dom vid nästa bord börjar också sjunga, en stund senare har hela restaurangen stämt upp i sång och vi med. Man blir tårögd bara vid minnet. Kevin och Dexter sa att det här vara deras bästa stund någonsin på en restaurang. Dottern Nikki var lite chockad och inte van vid den höga musiknivån men hon kommer nog att vänja sig vid det ljuva livet. Ett par resor till så är det fixat.

Dagarna fram till match fördrevs med att titta på dom klassiska sevärdheterna som Pantheon, Colosseum, Pizzor, Pasta och Glass och så förstås Shopping, Kevin och Dexter har redan begripit att det som reas ut där först blir populärt i Sverige om ett eller två år. Butikerna och modegatorna hittar dom redan till. Har man spenderat ett liv med att bo i en stad som består av Hennes och Mauritz och Din Sko så är även detta en upplevelse. Jag fick följa med dom som hjälp till att bära alla kassar med kläder dom inhandlat. Något duger man fortfarande till i alla fall.


Barnen shoppar,,,

,,,och farsan bär.



La Magica, den 8 februari 2004:

Så frågan är om det kunde bli bättre än så här? Självklart, vi hade ju biljetter till en match med Roma. Laget som rockar så hårt att varenda band skulle sluta spela, laget med stjärnor så stora att varenda kändis i Sverige borde döpa om sig till "lokalt bekanta ansikten". Laget som drog fler personer än vad Stockholms innerstad har invånare till Cirkus Maximus för att fira Scudetton för ett par år sedan. Laget som bär den eviga stadens namn och färger. Och inte nog med det, matchen var mot Juventus. Nord mot Syd, inget Robinson trams här inte, det här är äkta klasskamp, det här är på riktigt och det här är live med 80 000 åskådare på plats.

Snart börjar det.

Två timmars rus går inte att skriva ned här, ni såg det själva. För er som inte varit på Olimpico kan jag berätta att när Roma gör mål i en viktig match så ser sig alla i publiken om efter en tom famn att slänga sig om och krama. Det är äkta extas. En man framför mig vände sig om med tårar i ögonen och sade efter Cassanos mål att Antonio är en fågel som måste få flyga, man kan inte ha honom i bur, han behöver sin frihet och sina vingar för att lyfta. Så vackert, så poetiskt, sedan kramades vi. Senare så sparkade Cassano sönder hörnflaggan och vi jublade ännu mer och kramades igen. Vid det här laget böljade publiken så att vi höll på att rasa ned ett par rader. Jag kunde för övrigt inte prata längre för jag hade redan skrikit oavbrutet i nära två timmar. Cassanos namn hade ropats ett antal gånger och Zampa ville höra det ännu högre och visst gick det trots att man saknade sin röst. Ljudnivån var så hög att under matchen så ringde det i öronen som efter en rock konsert och bullret var skapat bara av publiken. Märkligt att man kan stå och vräka ut sig så många svordomar framför sina barn när man sjöng med i ramsorna mot Juventus och inte skämmas. När resultatet var 4-0 så vände sig hela publiken mot Juventusklacken i perfekt koreografi och vinkade adjö. Med den betryggande ledningen så började publiken att ropa att Pelizzoli skulle göra mål, "faccia un gol Pelizzoli, faccia un gol". Lite senare så avslutades det hela med Grazie Roma, två gånger.

Den magiska kurvan.


Hemkomsten, den 9 februari 2004:

Vilket väder som mötte oss när vi kom hem skall jag väl inte behöva berätta om här. Det lustiga är att när jag skriver det här så har jag nyligen läst i dagstidningar och sett på TV i Sverige om det nya fenomenet metrosexuell. Är det inte precis det som italienska fotbollspelare hånats för i åratal nu av samma media? Ett utdrag ur Aftonbladet: "Det fanns en tid när män som sprayade deodorant under armarna kallades fjollor och minsta lilla bris av herrparfym räckte för att bögknackarna skulle bilda jaktlag och ge sig ut på stan. Den tiden är en gång för alla förbi. Tack god Gud, säger ni. Tack gode David Beckham, säger jag." Pinsamt säger jag, mycket pinsamt. Förklaringen är enkel, Sverige har nu en ikon som nu förkroppsligar detta ideal och då är det ok. Gå och göm er under en sten och kom inte fram förrän ni bett om ursäkt offentligt, skäms.

VI VILL TILLBAKS NU.